För ovanlighetens skull står jag på Uppsalas Centalstation, vid en förvånandsvärt snabb dator och lite yrsel i huvudet!
Väntar...
Nere i det högra hörnet tickar en klocka. Tänk om det gjorde det på allt. Tiden man har kvar att leva eller tiden man delar med någon, att hela tiden veta att nu finns det bara x antal timmar kvar.
Vad gör man då? Sista timmen med någon man älskar, om man då viste att man aldrig mer skulle ses, vad vill man fylla den med?
Av nån anledning så gör man kanske fel, och det är därför som man aldrig mer ses...
Det vet man aldrig förän det är försent, och då insåg man vad man hade, och vad man aldrig mer kan få tillbaka...
Ibland...skulle jag vilja se den klockan...
Dagens I-landsproblem: Det drar kallt på bussar om man sitter nära fönstret.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar