Kaizers Orchestra

Av någon konstig anledning sitter jag i min brors gamla rum, nu ett kontor, och lyssnar på Kaizers Orchestra. Det är kanske inte så konstigt i sig, eftersom jag tycker mycket om det nynorska bandet, men jag lyssnar faktiskt för att det ger mig hemlängtan. Nu kan man ju tro att eftersom jag sitter i det som var mitt hem för sex veckor sen, så borde jag känna mig lugn och lite trist för att jag måste åka "bort" igen ikväll, men jag gör det inte!
Om man ska kunna anpassa sig så kan man inte gå omkring och känna att hem är någon annan stanns. Hem är inte där man sover, eller där mamma och pappa bor. Hem är där man känner sig trygg, där man kan vara utan att klättra på väggarna. Alltså kan man lära sig att vara hemma var som hellst.
Jag tror jag börjar närma mig den punkten när hem inte är ett hus, utan en känsla. Jag kommer ändå alltid minnas mitt barndomshem ifrån Knivsta, med det stora vita parhusen och det bröna buskaget med små gula blommor som gick runt tomten, så då när jag var liten var det hem för mig. Nu är det ett minne!
Snart blir kanske också mina föräldrars gula hus också ett minne, vem vet, men just nu, så längtar jag faktiskt "hem", till Norge!